Linnéa Hedström

Tankar

Nu kommer jag göra något som inte tillhör vanligheten. Jag kommer blotta mitt inre. Jag pratar inte gärna om mina känslor, jag skäms för att jag känner. Och jag känner ännu mer för att jag skäms. Jag skriver inte det här för att hämta empati hos någon, jag skriver heller inte det här för att ni ska veta. Jag skriver endast för att få mig att öppna mig, för att helt enkelt hjälpa mig själv. Jag har många gånger funderat på varför det händer. Varför får jag ångest? Vad har jag gjort för fel? Är det någon annan som gjort något? Men det finns inga svar. Ångesten bara kommer, den smyger sig på när jag minst anar det.

Första gången jag fick en panikångest attack kommer jag ihåg att jag kände mig så ensam trots att det var mer än 30 personer i närheten. Jag tänkte, hjälp mig någon innan jag kvävs. Jag fick inget syre, jag andades bara på ytan. Det kändes som jag balanserade på en lina när jag i själva verket stod på det planaste golvet med dem stadigaste skorna. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö, det fanns ingen återvändo. Hjärtat rusade och blicken flackade och jag var rädd för att göra något okontrollerat. 

Idag får jag ofta ångest attacker och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det. Jag blir lika rädd varje gång. Jag kan inte vara den glada Linnéa som jag var förut, för jag går på helspänn hela tiden för jag vet att nästa attack kommer att komma men jag vet bara inte när.  Efter allt som hänt så har jag förstått att jag inte är odödlig. Döden har kommit mig så nära. Jag är så rädd att förlora någon. Jag tänker på döden varje dag. Jag är så rädd för att dö. Döden dödar mig.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas